Featuring Hanukkah, Bente Groth & Bifröst (Less Festive Than It Sounds)

This is what I wrote this week for school. Every week we have to write about certain topics, answering questions raised by books we are reading. This week we started Judaism. It will be super fun to flip through all the weeks at the end of my course. I expect there will be some progression, but I guess you never know. It doesn't seem right to check now though. In any case, here is for week forty:

1. Det är betydligt knepigt att definera vem som är jude och vem som inte är det därför att judendom går ut över en stor del av världen och innefattar flera länder. Dessutom finns det flera olika sätt att skilja mellan anhängarna och icke-anhängarna. Ska judar räknas på ett etniskt sätt, eller på ett religiöst sätt? är en tillämplig frågeställning vid den har saken. Traditionellt, om det skulle räknas på det förstnämnde, då beror det på att blir född av en judisk mor. Om frågan ska tolkas i det andra sättet, då finns det några grundläggande teologiska tror som präglar judendomens anhängare. I boken Judendomen, Bente Groth påpekar tre huvudsakliga tror inom den judiska religionen. Den första är en tro på en enkel Gud. Kristendomens trefaldig Gud räcker inte. Den andra tron som betecknar judar är en känslor av tillhörighet till “ett bestämt och utvalt folk,” som beskrivs bland annat i Toran. Den tredje kriterion är att man ska tro på att Guden spelar en verksam roll i historiens lopp; Guden påverkar mänskliga historien på ett visst sätt.Dessutom ska en jude förstås anse Toran som en sakral text, och försöka att leva i överense med dennas lagar och dem lagar som framställs i Mishna. Därmed ska en jude ta hänsyn till dem viktiga högtiderna som chanakka, rosh hashanah, och yom kippur. Traditionella ritualer som att besöka synagogan och att fira händelser som bar mitzvah är även tecken på en judisk tro.

2. Om det Israeliska folket skiljde sig från dem andra samhällena i denna historiska tid är en fråga som forskare har försökt att svåra på, även om själva judar är inte särskild intresserad i den äkta historien. För de sistnämnde är den teologiska tolkningen av händelserna som pågick i deras sakrala texter mycket viktigare än frågetecknar om deras trovärdighet. Men forskarna har hittat somliga spår som möjligtvis bevisar att det Israeliska folket egentligen bodde som en enskild grupp i Egypten. Konungen Merenptah, till exempel, lämnade en segerhyllning varpå stod orden “Israel är ödelagt. Hans säd är icke mer.” Det är inte alls klart, emellertid, vad den uttalanden betyder. “Israel” betecknar inte nödvändigtvis det berömda Israeliska folket. Därför att det finns i det området inga ytterligare spår eller tecken på denna historia än just dessa ord, de kunde egentligen beteckna nästan vad som helst. Israel kunde ha det judiska folket. Men han kunde också har varit en besvärlig drake stamfader eller någon annan art odjur, till exempel. Det låtar även som det kunde har varit någon slags ogräs. Därför, fast om historien som berättas i Moseböckerna är möjligt, det är alldeles osannolikt.

På denna grund kan man således påstå att det förmodligen inte hände på ett rent historiskt sätt. Ockhams rakkniven är en förnuftig utgångspunk när det gäller dem flesta händelser och då verkar det vara rimligt att tro istället att vissa bitar av Judendomens historia vore sant medan de största delen utvecklade sedan över åren efter att folket hade vuxit fram och etablerades. Forskare tror att hotet av ett grannsamhälle, filistéerna, var en av grunder som drev fram Israel och sporrade det folket att utveckla till en konungdom.

Efter kongatiden följde en period i judendomens historia som kallas för “exilen.” Ett annat grannsamhälle, Babylonien, hade kommit att behärska hela området och en stor del av det Israeliska folket var, lite anmärkningsvärd, tvungen att lämna deras hem och följa med dem babylonierna då de sistnämnde åkte hem. Det är framför allt oklart hur många judar innefattades i exilen, men forskare beräknar siffror att vara omkring mellan tio och en hundratusen, mestadels de mer framgångsrika delar av det Israeliska folket. Efter ungefär femtio år, den persiska makt besegrade Babylonien. Den persiska konung ansåg religion ifrån en förhållandevis liberal perspektiv och därmed tillåt judarna att återkomma till deras ursprungsland och även försätta att utöva deras religion. Egentligen valde bara en liten del av judar att lämna Babylonien och åka tillbaka till Israel. Det var i året 539 f.v.t. När de återkommande judar mötte deras släkt som hade stannat kvar, de mötte ett främmande samhälle; de två grupper hade utvecklat i riktningar som var alldeles annorlunda. Men det som är tydligt är att det var de traditionerna som utvecklades under exilen som har mest påverkat judendomens tillväxt sedan den tiden.

3. Efter en förhållandevis fredligt tidvarv, då kom seleukiderna till makten. Judendomen hade i en viss grad anpassat sig till den grekiska samhällesmiljön i det området men emellertid fick hålla på att utöva de flesta av deras bruk. Men vid konungen Antiochos IV blev läget betydligt sämre efter att det sistnämnde plundrade templet i Jerusalem på vägen hem. Juder blev naturligtvis oerhört oroliga över just det som skedde och på grund av det skicka därefter Antiochos IV en av sina generaler tillbaka till Jerusalem till att lugna folket ner. Det gjordes på ett ovälvilligt sätt. Seleukiderna skändade dem heliga platser och införde höga skattar på juderna.

Av detta läge dykte upp en kraftig motstånd bland judarna som anfördes av en människa med tillnamnet makkabi. Tillsammans med dennes bröder och en grupp anhängare, makkabierna upprorde sig mot seleukiderna. I samma året lyckades de med att ta tillbaka templen från Antiochos IVs härskning (en händelse som påminnas i judendomen varje år vid högtiden chanukka) och därefter försättade med striden under de följande tjugofem åren.Romarna kom till makten efter seleukiderna och vid år 40 f.v.t. var det Herodes som behärskade Iudaea, som området kallades under romanerna. Herodes regeringstid var egentligen väldig gynnsam för judarna Herodes hade tillsyn över att ombyggna det gamla templet varav Den västra muren är kvar idag och är förstås en av de heligaste platserna i judendomen i nutiden.Vid Herodes döden blev läget i Judea betydligt sämmre; särskilt ifrån ett ekonomiskt synsätt. I det följande tidsvarv började flera juder att förvänta sig att världen skulle sluta, eller att det skulle komma en messias för att frälsa mänskligheten Det var utifrån detta läge som inträda de tidigaste tråd av kristendomen, medan judendomen splittrade i flera riktningar Vid ett nytt regeringskifte i Rom, så blev förhållandena ännu värre och judarna gick igen i strid mot deras förtryckare. Denna gång blev följden tvärtemot det som hade hänt tidigare: på år 70 anföll det heliga templet av romerska soldaten och brändes ner till marken trots att judarna kämpade till det allra sist.

4. Vid sidan av den heliga texten som innefattas av Moseböckerna, uppstod en annan skriftsamling som kallas för midrash. Orsaken till den textens skrivelse var önskemålet av rabbinerna att få en djupare förståelse av dem berättelser som beskrivas i Toran. Midrashen är därför ett slags tolkningskrift för Toran. Ordet midrash betyder ‘leta’ eller ‘söka fram,’ enligt Groth. Skeendet var uppskattningsvis att välja ett avsnitt och utgå ifrån olika perspektiv i tolkningen. På detta sätt kunde ett enskilda utdrag få flera betydelser. Det tycker jag är oerhört spännande.

Dessutom gjorde Midrashen tjänsten av att koppla lagar som beskrivas i Mishnan med vissa berättelser och text bitar i Toran. På detta sätt skapade de samband mellan Mishnan och bibeltexten och mellan dem muntliga och dem skriftliga delen av judiska traditionen. Att göra tydliga förbindelser skulle säkert ha förstärkt lagarnas rätt och berättelsernas trovärdighet. Om jag minns rätt, finns hos kristendomen en jämförbar skriftsamling--apokryfa. Det verkar vara en betydlig skillnad emellertid i hur pass stor vikt de två religionerna lägger på deras hjälptexterna. Judar verkar godkänna sådana osedvanliga texter mycket gärnare än deras kristens motsvårigheter.

5. Ord och namn, under judendom, verkar ha fått nästan ett heligt tillstånd i vissa läge. I boken Judendomen, skriver Groth om Gudens olika namn. En av dessa namn var så heligt att det bara uttalades under högtiden jom kippur och endast av prästerna. JHVH, som namnet skrevs, uttalades istället i vardagslivet som Adonai, som betyder ‘vår Herre.’ ‘Tetragrammet,’ heter just dem bokstavarna, och nu är det oklart hur det uttalades alls; något som skapar en mystisk stämning vid sidan av den heliga stämningen som knippas med detta begripp.Det är oerhört intressant, tycker jag, att jämföra detta läge med det som finns hos dem andra abrahamiska religioner. Det skal bli väldigt spännande att få läsa mer om de sistnämnde i framtiden, men jag vet att hos Islam, Allah burde ha nittionio namn; en samling som kallas för dikr eller någonting sådant. Och hos kristendomen har förstås ‘Ordet’ ett bestämt heligt tillstånd som förkunnas just i Bibeln vid Johannesevangeliet I:I--‘I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.’En spännande tankegång hade varit att bruka bokstavar och ord som en koppling för att närma sig religion ifrån en perspektiv däri tecken och symboler skulle få den största uppmärksamhet. Gilhus skrev i boken sin att ‘Hos Eliade är människan en varelse som är orienterad mot det heliga, vilket ger existensen en djupare symbolisk betydelse. Genom symboler och myter uttrycks den universellt mänskliga dragningen mot mening och helighet’ (160). Man skulle kunne påstå att judendomen brukar bokstav och ord för att inträda i denna heliga världen som Eliade beskriver. Ifrån denna perspektiven, man skulle kunne föreställa sig språket som en övergång; en bro som kopplar den vardagliga till den heliga som gjorde Bifröst mellan jorden och Asgård.


What do you think of this?