Skidskytte 20K Jaktstart: Världscup Östersund

This week Östersund has hosted the season-opening races of the biathlon world cup. I bought a ticket early this week for Sunday's pursuit race and have been eyeing it lustily for the better part of this last se'en-night. The days would have marched past even without any incentive on my part, but it's fun to get really excited. And the race justified it. I won't waste words, (instead I have to read Buddhismens historia by Knut A. Jacobsen) but the competition was awesome.

Checkpoint Charlie: entry to the nosebleed seats.

A random tourist got in the way when I was trying to take a picture of the sponsor of today's race.

The scene in the svenska skogen

There is something about Saab...it's a stove with two gigantic pots of soup cooking behind the logo. The racers are  climbing the hill halfway through their second lap in the background.

"Martin Foucade tar sin andra seger under världscup öppningen i Östersund!"

This is from Wednesday: I went down to the stadium a few hours before the first race. These three had the same idea. "We wanted to see the arena, but we'll watch it on TV," she explained, "You see it so much better anyway." Maybe so, but I can conclude that there is something special about a thousand screaming fans and soup-wardens in the woods that beget a special stämning--"atmosphere"--which television has hitherto failed to capture. Though rumours suggest that 3D movies might have succeeded.

Incidentally, it started snowing right as the last racer crossed the målstrecken and on the way home I got caught in a veritable blizzard. Advent 2011 is two for two for "precipitous" snow-storms.

Jamtli Julmarknaden

Today I visited Jamtli, the folk museum in Östersund for the annual Julmarknad. Of all the hundreds of vendors selling local food and crafts, one man stood head and shoulders above the rest by virtue of his craft. Meet...The Moose Farmer!

A very clubbable fellow actually--he let me take a picture of him. He was selling fresh moose-milk cheese. Each cow gives three litres per day, no joke. I can't wait to get back to Alaska...

Första advents helgen: Björberget och Jamska Ordboka

Today I stopped by the ski stadium on my pilgrimage to the grocery store to watch an IBU Cup biathlon race. It was fun to watch, despite the weather--it was really windy. Here are some pictures.

Still no real snow. It's incredible how well the organisers prepared the track considering meteorology over the past weeks,

Björn Ferry på Björnberget

I got some squashes at the grocery store to celebrate Advent. I wish I got this:

A dictionary for Jamska, the crazy dialect native to these parts. If Jämtland had an army, Scandinavia would have  a sixth language. Orlboka it's called. In proper Swedish it should be "ordbok" or "ordboken." Wonderful.

Of Reindeers & Runestones

There is a Samí culture museum just out of town that I visited last week. It's called Jamtli. Besides the reindeer, there we some really awesome Viking artifacts excavated from Frösön; remnants from the good old days. Frösön (Frös--"Freyr," Norse god of the phallus & fertility, also nomenclatural patron to our fifth weekday; "ön" island) is the island across Storsjön from Östersund. Ten centuries ago it was a Viking settlement; today there's an airport with daily flights to Coppenhagen & Oslo.  

Arabian silver-dollars. Some Vikings went West, others went Middle-east...

A thousand-year-old tapestry; contemporary with the Norman Invasion.

Yesterday I chanced upon a Viking rune-stone so I took a picture. Östersund lit by the 3 o'clock sunset in the background.

That's all I have. Sorry if the posts are comparatively meagre. I've had a lot to read & write for school. It's like this: as more prolific på svenska, then less so in The Rumpus Room. Inverse relationships are a tragic fact of life, I suppose; a stamp of the God of Justice, who demmandeth sacrifice.

Trondheimsbesøk for å treffe Nils Kristen

Last weekend I took a little vacation to Trondheim to visit Nils. It was a very nice trip. It began before dawn on platform 9 3/4 at Östersunds Västra Station. I was drinking tea from a jar through my strainer-straw--(how shall I complete thee, sweet conceit? "sucking out its vital juices while I buzzed around like a mosquito trying to stay warm in the late October morning" or "lapping up its vital nectars whilst I flutterred about like an Antarctic butterfly..."). Anyway, while I was standing there, another fellow shuffled onto the platform and mestruckup a conversation withal. Now he can say he has met an eccentric barefoot from Alaska.

He was pratsam ("prate-some") and talked until he got off. It was fun to sit by him, even though he was from Malmö in Southern Sweden and was therefore endowed with a nearly unintelligible dialect, from my perspective. I picked up bits and pieces though. He had been to Alaska once. He also explained to me that Norway is like Sweden's little brother, parading around with its oil-money & newfangled independence, striving to escape the fraternal shadow. I thought it was a funny image.

It was a nice nostalgic journey to travel westwards on the trainline because I got to see all the aulden haunts through the window as we rushed passed Järpen, Åre, & Meråker (I did an exchange at a ski gymnasium five Falls ago). Even Trondheim brought back memories since I spent a little time there before.

Nils met me at the stasjon and we had a great time. We got along wonderfully right from the start (I wonder if he thinks the same thing) and I really enjoyed being around him again. It was two years ago that he skied for UAA so it had been a while since we had seen each other. I think we'll keep in much better contact over the next two years (all in svorsk, without an ounce of English of course), before it's Nils' turn to visit. We have both changed a little but in similar ways, I think.

Nils Kristen

"Unnskyld, skulle du kunne ta en bild av oss? Tusen takk"

By fortune there was a farmer's market that Saturday.

These two got in the way when I was trying to take a picture of the chalkboard.

Hahá--I rememered to get a picture... The funny thing is it means the same thing in the context of Norse mythology as it does to the majority of our three readers.

Featuring Hanukkah, Bente Groth & Bifröst (Less Festive Than It Sounds)

This is what I wrote this week for school. Every week we have to write about certain topics, answering questions raised by books we are reading. This week we started Judaism. It will be super fun to flip through all the weeks at the end of my course. I expect there will be some progression, but I guess you never know. It doesn't seem right to check now though. In any case, here is for week forty:

1. Det är betydligt knepigt att definera vem som är jude och vem som inte är det därför att judendom går ut över en stor del av världen och innefattar flera länder. Dessutom finns det flera olika sätt att skilja mellan anhängarna och icke-anhängarna. Ska judar räknas på ett etniskt sätt, eller på ett religiöst sätt? är en tillämplig frågeställning vid den har saken. Traditionellt, om det skulle räknas på det förstnämnde, då beror det på att blir född av en judisk mor. Om frågan ska tolkas i det andra sättet, då finns det några grundläggande teologiska tror som präglar judendomens anhängare. I boken Judendomen, Bente Groth påpekar tre huvudsakliga tror inom den judiska religionen. Den första är en tro på en enkel Gud. Kristendomens trefaldig Gud räcker inte. Den andra tron som betecknar judar är en känslor av tillhörighet till “ett bestämt och utvalt folk,” som beskrivs bland annat i Toran. Den tredje kriterion är att man ska tro på att Guden spelar en verksam roll i historiens lopp; Guden påverkar mänskliga historien på ett visst sätt.Dessutom ska en jude förstås anse Toran som en sakral text, och försöka att leva i överense med dennas lagar och dem lagar som framställs i Mishna. Därmed ska en jude ta hänsyn till dem viktiga högtiderna som chanakka, rosh hashanah, och yom kippur. Traditionella ritualer som att besöka synagogan och att fira händelser som bar mitzvah är även tecken på en judisk tro.

2. Om det Israeliska folket skiljde sig från dem andra samhällena i denna historiska tid är en fråga som forskare har försökt att svåra på, även om själva judar är inte särskild intresserad i den äkta historien. För de sistnämnde är den teologiska tolkningen av händelserna som pågick i deras sakrala texter mycket viktigare än frågetecknar om deras trovärdighet. Men forskarna har hittat somliga spår som möjligtvis bevisar att det Israeliska folket egentligen bodde som en enskild grupp i Egypten. Konungen Merenptah, till exempel, lämnade en segerhyllning varpå stod orden “Israel är ödelagt. Hans säd är icke mer.” Det är inte alls klart, emellertid, vad den uttalanden betyder. “Israel” betecknar inte nödvändigtvis det berömda Israeliska folket. Därför att det finns i det området inga ytterligare spår eller tecken på denna historia än just dessa ord, de kunde egentligen beteckna nästan vad som helst. Israel kunde ha det judiska folket. Men han kunde också har varit en besvärlig drake stamfader eller någon annan art odjur, till exempel. Det låtar även som det kunde har varit någon slags ogräs. Därför, fast om historien som berättas i Moseböckerna är möjligt, det är alldeles osannolikt.

På denna grund kan man således påstå att det förmodligen inte hände på ett rent historiskt sätt. Ockhams rakkniven är en förnuftig utgångspunk när det gäller dem flesta händelser och då verkar det vara rimligt att tro istället att vissa bitar av Judendomens historia vore sant medan de största delen utvecklade sedan över åren efter att folket hade vuxit fram och etablerades. Forskare tror att hotet av ett grannsamhälle, filistéerna, var en av grunder som drev fram Israel och sporrade det folket att utveckla till en konungdom.

Efter kongatiden följde en period i judendomens historia som kallas för “exilen.” Ett annat grannsamhälle, Babylonien, hade kommit att behärska hela området och en stor del av det Israeliska folket var, lite anmärkningsvärd, tvungen att lämna deras hem och följa med dem babylonierna då de sistnämnde åkte hem. Det är framför allt oklart hur många judar innefattades i exilen, men forskare beräknar siffror att vara omkring mellan tio och en hundratusen, mestadels de mer framgångsrika delar av det Israeliska folket. Efter ungefär femtio år, den persiska makt besegrade Babylonien. Den persiska konung ansåg religion ifrån en förhållandevis liberal perspektiv och därmed tillåt judarna att återkomma till deras ursprungsland och även försätta att utöva deras religion. Egentligen valde bara en liten del av judar att lämna Babylonien och åka tillbaka till Israel. Det var i året 539 f.v.t. När de återkommande judar mötte deras släkt som hade stannat kvar, de mötte ett främmande samhälle; de två grupper hade utvecklat i riktningar som var alldeles annorlunda. Men det som är tydligt är att det var de traditionerna som utvecklades under exilen som har mest påverkat judendomens tillväxt sedan den tiden.

3. Efter en förhållandevis fredligt tidvarv, då kom seleukiderna till makten. Judendomen hade i en viss grad anpassat sig till den grekiska samhällesmiljön i det området men emellertid fick hålla på att utöva de flesta av deras bruk. Men vid konungen Antiochos IV blev läget betydligt sämre efter att det sistnämnde plundrade templet i Jerusalem på vägen hem. Juder blev naturligtvis oerhört oroliga över just det som skedde och på grund av det skicka därefter Antiochos IV en av sina generaler tillbaka till Jerusalem till att lugna folket ner. Det gjordes på ett ovälvilligt sätt. Seleukiderna skändade dem heliga platser och införde höga skattar på juderna.

Av detta läge dykte upp en kraftig motstånd bland judarna som anfördes av en människa med tillnamnet makkabi. Tillsammans med dennes bröder och en grupp anhängare, makkabierna upprorde sig mot seleukiderna. I samma året lyckades de med att ta tillbaka templen från Antiochos IVs härskning (en händelse som påminnas i judendomen varje år vid högtiden chanukka) och därefter försättade med striden under de följande tjugofem åren.Romarna kom till makten efter seleukiderna och vid år 40 f.v.t. var det Herodes som behärskade Iudaea, som området kallades under romanerna. Herodes regeringstid var egentligen väldig gynnsam för judarna Herodes hade tillsyn över att ombyggna det gamla templet varav Den västra muren är kvar idag och är förstås en av de heligaste platserna i judendomen i nutiden.Vid Herodes döden blev läget i Judea betydligt sämmre; särskilt ifrån ett ekonomiskt synsätt. I det följande tidsvarv började flera juder att förvänta sig att världen skulle sluta, eller att det skulle komma en messias för att frälsa mänskligheten Det var utifrån detta läge som inträda de tidigaste tråd av kristendomen, medan judendomen splittrade i flera riktningar Vid ett nytt regeringskifte i Rom, så blev förhållandena ännu värre och judarna gick igen i strid mot deras förtryckare. Denna gång blev följden tvärtemot det som hade hänt tidigare: på år 70 anföll det heliga templet av romerska soldaten och brändes ner till marken trots att judarna kämpade till det allra sist.

4. Vid sidan av den heliga texten som innefattas av Moseböckerna, uppstod en annan skriftsamling som kallas för midrash. Orsaken till den textens skrivelse var önskemålet av rabbinerna att få en djupare förståelse av dem berättelser som beskrivas i Toran. Midrashen är därför ett slags tolkningskrift för Toran. Ordet midrash betyder ‘leta’ eller ‘söka fram,’ enligt Groth. Skeendet var uppskattningsvis att välja ett avsnitt och utgå ifrån olika perspektiv i tolkningen. På detta sätt kunde ett enskilda utdrag få flera betydelser. Det tycker jag är oerhört spännande.

Dessutom gjorde Midrashen tjänsten av att koppla lagar som beskrivas i Mishnan med vissa berättelser och text bitar i Toran. På detta sätt skapade de samband mellan Mishnan och bibeltexten och mellan dem muntliga och dem skriftliga delen av judiska traditionen. Att göra tydliga förbindelser skulle säkert ha förstärkt lagarnas rätt och berättelsernas trovärdighet. Om jag minns rätt, finns hos kristendomen en jämförbar skriftsamling--apokryfa. Det verkar vara en betydlig skillnad emellertid i hur pass stor vikt de två religionerna lägger på deras hjälptexterna. Judar verkar godkänna sådana osedvanliga texter mycket gärnare än deras kristens motsvårigheter.

5. Ord och namn, under judendom, verkar ha fått nästan ett heligt tillstånd i vissa läge. I boken Judendomen, skriver Groth om Gudens olika namn. En av dessa namn var så heligt att det bara uttalades under högtiden jom kippur och endast av prästerna. JHVH, som namnet skrevs, uttalades istället i vardagslivet som Adonai, som betyder ‘vår Herre.’ ‘Tetragrammet,’ heter just dem bokstavarna, och nu är det oklart hur det uttalades alls; något som skapar en mystisk stämning vid sidan av den heliga stämningen som knippas med detta begripp.Det är oerhört intressant, tycker jag, att jämföra detta läge med det som finns hos dem andra abrahamiska religioner. Det skal bli väldigt spännande att få läsa mer om de sistnämnde i framtiden, men jag vet att hos Islam, Allah burde ha nittionio namn; en samling som kallas för dikr eller någonting sådant. Och hos kristendomen har förstås ‘Ordet’ ett bestämt heligt tillstånd som förkunnas just i Bibeln vid Johannesevangeliet I:I--‘I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.’En spännande tankegång hade varit att bruka bokstavar och ord som en koppling för att närma sig religion ifrån en perspektiv däri tecken och symboler skulle få den största uppmärksamhet. Gilhus skrev i boken sin att ‘Hos Eliade är människan en varelse som är orienterad mot det heliga, vilket ger existensen en djupare symbolisk betydelse. Genom symboler och myter uttrycks den universellt mänskliga dragningen mot mening och helighet’ (160). Man skulle kunne påstå att judendomen brukar bokstav och ord för att inträda i denna heliga världen som Eliade beskriver. Ifrån denna perspektiven, man skulle kunne föreställa sig språket som en övergång; en bro som kopplar den vardagliga till den heliga som gjorde Bifröst mellan jorden och Asgård.


What do you think of this?

Sex-Se'en Nights' Day

Nu har det blivit sex veckor sedan jag kom hit. Thursday was the six-week anniversary of my arrival here in Östersund. Elsewhere are recounted the details of that peculiar experience, and perhaps one of my two readers realises that Thursday ought to have been no anniversary at all. In any case, here is my profound statement for the occasion: "It's weird cause it seems like long and shorter. At the same time."


One thing that I have been surprised about is how many people from different parts of the world live in Östersund. "The middle of Northern Sweden," I thought, "nobody but old Swedes and reindeer." But, as is quite often the case, I was completely wrong. I have met people from every continent except North America and Antartica. Actually today I met someone from one of these continents. A lot of people are actually political refugees. The other day I had a conversation with a man who left Chile in 1987 because of Pinochet. He said that he has been back home several times, but he feels like an outsider there. Östersund is his home. Hiva from Iran is studying in the Social Work course at the university. It was funny cause when I first met him, we modestly criticised America just for a conversation topic (at least I think that's what we were doing--I honestly can hardly understand what he is saying). Then I had to tell him where I was from. When I said Alaska, he thought about it for a second and then the first thing he said was "Jack London...The Call of the Wild." According to Hiva, that book is world famous. Reading that book as a kid, I might have suspected that another kid was reading the same story in Iran translated into Persian. But it would have seemed crazy. And it still does, honestly.

Another thing I love about Sweden is that all the bikes are gammaldags--"olde-fashioned." They have back-pedal breaks and mechanical spin-lights.

The newspaper and radio are really high-quality. The radio maybe isn't such a surprise but Östersund produces two newspapers, both whereof would eat the ADN for frokost and have a cinnamon-roll and a plate of pickled-herring on top of it. Here's a paragraph connexion: one daily broadcast on the radio is a listener call-in program, and I think about every third listener is an immigrant to Sweden.

One thing I don't like is the Swedish city-boy habit of breaking your beer-bottle on the sidewalk to show that you've finished sucking out the juices. Maybe I just don't understand the foreign culture all the way.